En dag i taget...
... Så får det vara!
Vissa dagar fyller man till brädden med jobb, sysslor hemma, hundpromenader å allsköns jox! Man stupar när kvällen kommer, tom i hövvet på tankar o full av "trötthet" i kroppen! Man motar bort alla bilder och djupare funderingar, och man tvärvägrar minnen av allehanda slag!
Andra dagar e man precis tvärtom! Man försöker hålla humöret, man försöker tänka på annat... Men det funkar inte alls!
Allt påminner, allt gör ont!
Såna här dagar e det bara fånigt att ens försöka hålla skenet uppe! Det går inte... Å det får bli vad det blir!
7 månader sedan är det idag...
7 månader, och det svider fortfarande lika illa som de allra första dagarna!
Kanske man lärt sig att behärska sig lite... Psykbryten kommer lite mer i skymundan... Men "ontet" sitter där det sitter! En ilsken, svar plåga...
Ingenting är lika roligt... Och hela världen ser lite skev o annorlunda ut!
Så ere!
Jag saknar min bästa vän och tillika världens goaste, bästa mamma!
Nu ska jag gå ut med Zack!
//MK
Vet hur det känns <3
Hallå<3
Vad finnt du skriver... Saknaden är enorm svårt att få in att de är som de är!! Saknaden efter min Goa svärmor går inte att beskriva me ord!!! Kram på dig <3
Det tar den tiden det tar.. saknaden kommer alltid att finnas.. men sorgen blir inte lika tung i framtid.. Kramen Om
