... Så får det vara!

Vissa dagar fyller man till brädden med jobb, sysslor hemma, hundpromenader å allsköns jox! Man stupar när kvällen kommer, tom i hövvet på tankar o full av "trötthet" i kroppen! Man motar bort alla bilder och djupare funderingar, och man tvärvägrar minnen av allehanda slag!

Andra dagar e man precis tvärtom! Man försöker hålla humöret, man försöker tänka på annat... Men det funkar inte alls!

Allt påminner, allt gör ont!

Såna här dagar e det bara fånigt att ens försöka hålla skenet uppe! Det går inte... Å det får bli vad det blir!

7 månader sedan är det idag...

7 månader, och det svider fortfarande lika illa som de allra första dagarna!
Kanske man lärt sig att behärska sig lite... Psykbryten kommer lite mer i skymundan... Men "ontet" sitter där det sitter! En ilsken, svar plåga...

Ingenting är lika roligt... Och hela världen ser lite skev o annorlunda ut!

Så ere!

Jag saknar min bästa vän och tillika världens goaste, bästa mamma!

Nu ska jag gå ut med Zack!

//MK