Något med det värsta jag vet är känslan av att något skall hända!
En gnagande olustkänsla som förföljer en genom dagen... I värsta fall genom flera dagar!

Idag e en sån dag!

Känner mig iaktagen... Bevakad... Ungefär som att nånting bara VÄNTAR på att få slå ner i skallen på mig och få förstöra!
Olustigt te tusen!

Har sen mamma gick bort känt såhär väldigt ofta! Hjälplöst och utsatt läge typ... Brrrr!
Kan inte stressa av eller lägga in en lägre växel, utan hjärnan går på högvarv och målar precis allting i pessimistiskt svart!
Läget e låst... Å allt man gör leder ingen vart... Man kan lägga sig ner o sparka sig trött, det hjälper inte!
Det SKA vara besvärligt, fattigt, tungrott och knökfyllt av ångest! Basta!

Såna här dagar ifrågasätter jag ofta varför man ens bryr sig om att försöka?
Varför jobbar man arslet av sig på alla möjliga och omöjliga tider, när lönen inte räcker till i allafall?
Varför städar man frenetiskt här hemma, när huset e lika jävla skitet igen efter några timmar?
Varför fantiserar man och drömmer om saker som aldrig kommer ske?
Å varför ler och skrattar man, när man egentligen e skitlessen, trött o bara vill sätta sig i ett hörn o tjuta?

Jodå, jag vet!

Jag vet att jag e pessimistisk och negativ... Å jag vet åxå att i jämförelse med mångt o mycket så har jag det så bra, så bra...
Men det skiter jag faktiskt i just nu!
För idag har jag en sunkig känsla av oro... Och en övertygelse om att det inte spelar ett dugg roll vad jag gör...
Det går åt helskotta iaf!

"Sofflägeochskygglappsmoment"!

Goodbye!

//MK